En kort historik över spelbanker och kasinon

Texten är hämtad ur ”Kasinoboken” av Dan Glimne och har använts med vederbörligt tillstånd av författaren.

I alla kulturer som haft en valuta eller värdeföremål har hasardspelande funnits. Det omnämns i papyrusrullar från faraonernas Egypten, på lertavlor i Sumer och Babylon, i det indiska sanskriteposet Mahabharata. De äldsta kända föremålen som använts för hasardspel har påträffats i 6000 år gamla gravar i Medelhavsområdet, men människan ägnade sig med säkerhet åt hasardspel långt innan hon hade ett skriftspråk.

Antropologer anser att hasardspelandet ursprungligen uppstått ur ritualer genom vilka man försökt uttolka gudarnas vilja och se vad framtiden bär i sitt sköte. Under sådana ritualer kastade man bland annat olika föremål – trästickor, astragaler, pilspetsar – på marken och studerade hur de föll. Därifrån är steget faktiskt inte långt till att börja satsa på hur föremålen ska falla härnäst. Hasardspelandet överlappar alltså ett av filosofins klassiska och eviga spörsmål: vem eller vad styr människors öden?

Makternas spel

Mycket av det äldsta ”hasardspelandet” var därför inte spel om pengar i modern mening, utan gick ut på att till exempel avgöra dispyter, dela upp ägodelar eller i andra sammanhang låta Gud eller andra makter komma till tals. ”Lottkastning gör en ände på trätor, den skiljer mellan mäktiga män”, som det står i Ordspråksboken 18:18 i Bibeln.

Ända in på 1500-talet var slumpen ett totalt okänt begrepp. Att något kunde inträffa utan en direkt bakomliggande orsak var näst intill otänkbart. Istället härskade föreställningen om att Gud/makterna/ödet styrde och gav fingervisningar via olika föremål. Tärningskastande och lottdragningar har av detta skäl också till exempel använts i samband med rättegångar, för att ”peka ut” den skyldige i brottmål när flera personer stod anklagade och händelseförloppet var oklart. I Sverige använde man sig av tärningskastande i brottmål sista gången så sent som 1803!

Faktum är att det gammalgrekiska ordet för rättvisa, dike, kommer av ett verb med betydelsen kasta, som i att kasta tärningar. Själva ordet hasard kommer av arabiskans az-zahr som betyder tärning. Även ordet chans har sitt ursprung i spel: det kommer av latinets cadentia, som betyder fall – i den specifika bemärkelsen hur tärningar och andra slumpens verktyg faller.

Spelhusen uppstår

Organiserat spel om pengar var känt redan i det forna Kina: pák kòp piú (”den vita duvans sedel”, föregångaren till keno) och fan tan (”knappar”) utövades där för 2500 år sedan, och i antikens Rom spelade man tesserae, felix sex, tali et tropa, duodecim scripta och tabula, alla om klingande mynt eller andra föremål av värde.

I Italien blev det på 1200-talet populärt med baratterias, tavernor där spel tilläts under överinseende av de olika stadsstaternas myndigheter och vars ägare var skattskyldiga för detta. Liknande lokaler, tafurerias, fanns också i Spanien och reglerades i lag så tidigt som 1272. På 1300-talet hade sådana spellokaler spritt sig även till Frankrike, Böhmen och Flandern.

Det är dock först på 1600-talet som man hittar de första riktiga kasinona, i bemärkelsen lokaler specifikt avsedda för kontinuerligt pågående hasardspel arrangerat av en spelbank vars kapital man gör sina insatser mot. Bland de första städerna att ha sådana kasinon var Venedig, Lucca och Padua i Italien, och Vichy och Alise-Sainte-Reine i Frankrike. Ordet kasino kommer för övrigt av italienskans casino, ”litet hus”, och började på 1700-talet att användas i Venedig om de nöjeslokaler där stadens ädlingar kunde ägna sig åt spel och umgänge utanför kyrkans kontroll.

Under 1700-talet började kasinona att breda ut sig på allvar i Europa. Många av dem kom att etableras på dåtidens semesterorter: hälsobrunnarna, dit adeln och övre medelklassen vallfärdade för att kurera sig men också delta i det virvlande nöjeslivet. Sådana fanns i Spa i Belgien, i Baden Baden i Tyskland, i Bath i England och på många andra orter, där såväl män som kvinnor satte sina floriner, dukater och guineas på spel. Dessutom kom i synnerhet London att bli känt för sina många privata spelklubbar som dock var reserverade för gentlemen, som Crockford’s.

Hasardspel blev under detta århundrade en aktivitet som till icke ringa del definierade överklassen. I sin bok The Compleat Gamester, publicerad 1754, skrev Richard Seymour följande varning: ”Den som i ett sällskap ter sig okunnig om de spel som är på modet, kommer att uppfattas såsom varande av låg börd och ringa lämpad för konversation.”

Även utanför brunnsorterna var spel om pengar ett vida accepterat och utbrett nöje inom Europas societet, inte minst i samband med de många festtillställningarna. I det ”reglemente” för hur baler skulle organiseras, och som fastslogs 1752 av österrikiska kejsarinnan Maria Theresia, föreskrevs noga vilka spel som skulle finnas tillgängliga i de olika sidorummen.

Hasardspel i Sverige

Tärningsspelandet var allmänt utbrett i Norden redan på vikingatiden, att döma av de många gravfynden. Berömd är också händelsen sommaren år 1019 i Kungahälla (nuvarande Kungälv), när Olof Skötkonung av Sverige och Olav Haraldson av Norge kastade tärning om äganderätten till ön Hisingen och Olav vann.

På medeltiden hade svenskarnas intresse för hasardspel tagit sig sådana proportioner att man i Magnus Erikssons stadslag från slutet av 1340-talet tog med en speciell ”Dobblarebalk”. Bland annat förbjöds minderåriga att spela, insatsen maximerades till en mark, och dessutom blev det förbjudet att dobbla efter det att kyrkan ringt vårdringning om kvällen, dvs. klockan 21.

När det på 1700-talet blev fashionabelt även här för överklassen att ”dricka brunn” på orter som Medevi, Loka, Sätra, Ronneby och några andra ställen ledde det till ett visst hasardspelande på kvällarna efter utländsk förebild. Detta var dock en mycket blek kopia av motsvarande företeelse i utlandet. Den enda av de svenska kurorterna som kan göra anspråk på att ha haft ett ”riktigt” kasino är Ramlösa Brunn, som invigdes 1707. Där kom man att spela roulette, bassett, faro och ett antal andra spel som då var på modet, i en sådan omfattning att två hjulångare gick i skytteltrafik över Öresund till spelbanken förbjöds 1847 efter att den tämligen spelfientlige Oskar I intagit tronen.

Inte förrän 1957 blev hasardspel åter tillåtet i Sverige, om än i blodfattig tappning. Bakgrunden till detta var ”oktoberrevolutionen” 1955, när motboken slopades. När svensken inte längre var hänvisad till krogen för att späda på sin av staten fastställda alkoholranson, tvingades restaurangbranschen – med regeringens surmulna godkännande under hänvisning till sysselsättningen – att hitta på en ersättningsattraktion. Resultatet blev att spel på roulette godkändes i samband med ”offentlig nöjestillställning”. Det var dock som vanligt under strängt kontrollerade former: insatsen begränsades inledningsvis till 50 öre, och vinst på enkelnummer gav bara 20 gånger pengarna. Fem år senare gav man så tillstånd också till blackjack och tärningsspel.

Kasinoboken

Beställ gärna boken
genom att klicka här.

Kasinonas nedgång – och återuppståndelse

Större delen av 1800-talet medförde en ”uppstramad” offentlig attityd mot hasardspel, och i många av Europas större länder liksom i Sverige förbjöds spelhus och kasinon med hänvisningar till de befarade moraliska vådorna. Detta ledde till att arrangörerna i Europa istället öppnade i småstater som Luxemburg, Homburg (som då var ett eget lantgrevedöme tills det 1866 annekterades av Preussen) och, inte minst, Monaco. Det var där som fransmannen François Blanc övertog koncessionen av furstehuset Grimaldi och 1863 började renovera och det då redan existerande men tämligen illa skötta kasinot.

Blanc kom att bli stilbildande, främst för sitt genomprofessionella sätt att handha affärerna och marknadsföra etablissemanget. Det är ingen överdrift att påstå att det är just kasinot som monegaskerna har att tacka för sin enastående utveckling av levnadsstandarden. År 1789 hade abbén Dupaty rest igenom Monaco och beskrev det efteråt så här: ”Två eller tre gator längs branta klippor, åttahundra stackare döende av hunger, ett förfallet slott och en bataljon franskt infanteri.” Mindre än ett århundrade senare hade lilleputtstaten genomgått förvandlingen till ett välmående furstendöme.

Kasinot i Monte Carlo – som är Monacos huvudstad, hur pompöst det än må låta – och dess roll som ekonomisk motor för furstendömet under la belle époque sågs med avundsjuka av många. Så småningom började röster höjas för att legalisera hasardspel igen, men första världskriget kom emellan och försenade utvecklingen. År 1933 ändrades dock lagen i Frankrike, och under resten av 1900-talet land efter land i Europa följt efter, inte minst i det forna östblocket efter kommunismens efterlängtade fall. Europas kasinotätaste stad idag är inte London eller Paris, utan Moskva!

Utvecklingen i USA

Liksom i Europa drabbades även USA under 1800-talet av den av moralisterna framdrivna hasardspelsnegativismen, och såväl lotterier som hasardspel förbjöds på många håll. Detta hindrade dock inte att både ”privat” spel och allehanda etablissemang av varierande illegalitetsgrad florerade. Paradoxalt nog var Washington D.C., med sin senat och kongress som hade stiftat just de lagarna, en av de städer där spelhusen låg som tätast. Dessa lokaler var tillika de enda där både abolitionisterna och deras politiska motståndare var villiga att bli sedda tillsammans.

År 1931 genomförde man emellertid en lagändring i Nevada och legaliserade åter hasardspel, ett ”monopol” som skulle komma att vara ända till 1976. Lagändringen hade dock till att börja med endast en marginell betydelse för Nevadas ekonomi. Under det närmaste årtiondet skedde det mesta av spelandet i liten skala på sawdust joints: lokaler föga bättre än salooner där ölen kostade femton cent kruset och ett eller några rangliga bord för craps och blackjack stod i ett hörn. Precis som Monaco väntat på François Blanc väntade Las Vegas omedvetet på en man som skulle förändra den dåvarande byhålan i grunden, och den mannen skulle visa sig vara gangstern Benjamin ”Bugsy” Siegel.

Bugsy var en man med visioner. Uppbackad av fyra miljoner dollar i maffiapengar lät han uppföra lyxhotellet Flamingo längs Highway 91, i öknen utanför stadsgränsen. Hotellet erbjöd inte bara gambling utan hade också ett showroom, swimmingpool, tennisbanor, ridstall och ett vattenfall i lobbyn. Hotellet uppkallades efter smeknamnet på Virginia Hill, Bugsys dåvarande ”flickvän” och tidigare sängkamrat med åtskilliga av Chicagomaffians toppar. Den 26 december 1946 var det officiell premiär, med Jimmy Durante som huvudattraktion uppbackad av komikerduon Abbot och Costello samt Xavier Cugat Band.

Projektet blev ett ekonomiskt fiasko, delvis för att Bugsy ”skummade av” åtskilligt av omsättningen för vidarebefordran till sina utländska bankkonton. Maffian lät avsätta och därefter i juni 1947 avrätta Bugsy för den försyndelsen, något som ironiskt nog skapade en enorm publicitet för Flamingo som då redan öppnat på nytt. Bugsys koncept med hasard i lyxmiljö och underhållning av Hollywoods stjärnor visade sig dock i grunden vara ett lyckokast. Flamingo började generera pengar, och runtom i USA fick maffiakretsar upp ögonen för Las Vegas som vinstmaskin, i takt med att nya kasinon kom att skjuta upp som svampar ur jorden och Highway 91 gradvis förvandlades till det som idag är The Strip.

Inte förrän på 1980- och 1990-talet har maffians inflytande kraftigt minskat i Las Vegas, genom resolut agerande från FBI och det amerikanska skatteverket. Mycket av maffians ekonomiska intresse har också helt enkelt köpts upp av stora och börsnoterade företagskonglomerat, big business, i kraft av dessas större finansiella resurser. Nya entreprenörer som Steve Wynn och Kirk Kerkorian har gjort entré på scenen, med nya visioner, och låtit uppföra megakasinon som Mirage, Luxor och MGM Grand.

Nästa delstat att ändra sina lagar mot hasardspel blev New Jersey, vilket har kommit att förvandla Atlantic City till USA:s näst största kasinostad. Sedan dess har fler än trettio andra delstater följt efter, de flesta under 1990-talet, och öppnat vägen för en flodvåg av kasinon.

Dagens kasinon

Idag finns någonstans i storleksordningen 4000 legala kasinon världen över, och ytterligare omkring 500 på Internet. Den 1 juni 1999 – efter det att Kroatien, Nepal och KwaZulu Natal också öppnat egna kasinon – röstade så Sveriges riksdag, efter årtionden av debatt och med 189 röster för, 89 emot och 8 nedlagda, att kasinon av internationellt snitt ska tillåtas i Sverige. Det var på sitt sätt en passande final på ett århundrade under vilket synen på hasardspel gått från att vara en last som från predikstolarna fördömts i samma andetag som dryckenskap och otukt, till att ha fått en sådan utbredning i de breda folkdjupen att man ibland talar om ”McGambling”.

I Sverige spelar omkring 85% av befolkningen regelbundet, på Trisslotter, tipset, V75, BingoLotto, Oddset eller något annat spel om pengar. (Otaliga utredningar har också tillsatts för att ta reda på varför folk spelar. Veterligen har dock aldrig någon undersökning riktats mot den avvikande minoriteten som inte spelar om pengar.)

Spel om pengar har alltid funnits. Ingen regering har någonsin kunnat lagstifta bort folks spelintresse, helt enkelt för att det svarar mot en genetiskt inkodad drift hos människan. Därför har man främst under det gångna århundradet i land efter land gjort det enda förnuftiga under omständigheterna: legaliserat det, organiserat det, kontrollerat det och beskattat det. Bakom den strid de kvarvarande moralisterna i samhället utkämpar finns en förlegad 1800-talssyn på hasard som en smutsig och farligt lockande hantering, föga ovanför prostitution på anseendeskalan. Det totala organiserade spelandet – som årligen omsätter över 30 miljarder kronor i Sverige och ytterligare mellan 50 och 75 biljoner kronor på resten av vår planet – har idag blivit till en respektabel affärsverksamhet som levererar intäkter till statskassor och olika välgörande ändamål. Omsättningen på enbart USA:s kasinon var för år 2000 mer än fyra gånger den totala svenska statsbudgeten.

Det är inte av en slump som spelbranschen omsätter sådana siffror, eller som Las Vegas idag är den stad i världen som årligen lockar till sig flest turister. Det är istället av en enda och simpel orsak: folk gillar att spela om pengar. Spelandet antas också av forskare att på sikt bli alltmer avdramatiserat och integrerat i våra liv. Det brukar sägas att en av attraktionskrafterna i hasardspel är dessas inbyggda sociala rättvisa: det spelar ingen roll vem du är, ung eller gammal, vacker eller ful, utan alla som slår sig ned vid spelbordet har samma möjlighet att vinna eller förlora. I en föränderlig omvärld där kaos ofta råder är varje hasardspel sitt eget universum med fasta och överskådliga lagar, lika för alla.

Texten är © 2002 Dan Glimne och hämtad ur ”Kasinoboken”; den har använts med vederbörligt tillstånd av författaren. Boken finns att köpa i varje välsorterad bokhandel.